Hemma igen!

Jag är nu åter i de djupa skogarnas rike, mitt Hälsingland. Jag hade ett par trevliga dagar i Stockholm. Resonemang och öl på kulturhustaket, mycket teologiskt surr med broder Reuben, alltid lika trevligt. Träffa församlingen, samtala, dela lite mat med varandra. Gick och drack fantastiskt Blue Mountain-kaffe på lördagen. Det känns alltid bra och stärkande att träffa Israel igen, det blir för sällan. Men lika glad jag är att jag kom så är jag glad att lämna Stockholm och betongen bakom mig.

När jag satt med vår son, Isak, i går eftermiddag och lät strömmen spela för oss, glädjen i hans ögon i hop med vattnets brus, den friska rena doften det förde med sig och fukten ifrån de ångande markerna som äntligen fick torka sig i solens smekningar efter några dagar av livgivande regn. Det var där, just då, jag kände den största gudsnärvaron på länge och jag kan inte ge annat än tack och pris till den högste. Jah Rastafari!

"Längst, djupast i ändlösa skogar, bakom urberg, stupande grå,
bortom svindlande, ändlösa hedar, där dagarna dödstysta gå,
där jäser i smältvit hetta ett bål under stybbade bryn
och silar ur hundra små gluggar sin gråa rök mot skyn.

Där kring går en nattsvart mänska med ögon som vitt porslin
och svettas i kamp mot hungern och med bröstet mot vinterns lavin.

All eld som brinner är eld, fast den göms som vore den död,
all eld är äkta eld, fast den ej lyser som druvor röd.

Den glöder ändå därnere, den bränner sig längre ner,
och gräver sig ut och flammar i natten, när ingen ser.

Så glöder, så brinner en mänska av hat, av hopp och tro,
så går från djupet små rökmoln och somna i skogarnas ro.

Så stiga den gömdes visor ur jord och bränder fram,
och smyga sig drömmande ut över urbergens trasiga kam.

Det hela är röken bara av en ande som trotsar och ber

det är grått, det är släckt, det försvinner, det är milrök ingenting mer."
-Dan Andersson