Ungdomens Bägare

Tänkte fortsätta lite med poesin. Här kommer en rätt så nyskriven dikt, den kom väldigt spontant sittandes på ett tåg. Resor väcker något, får orden att bubbla upp. Vad kan det bero på? Det är inte själva väntan... utan något med att världen susar förbi där medans man bara kan betrakta. Vi människor är i behov av resor, såväl inre som yttre. Något jag säkerligen kommer återvända till i framtiden!

Ungdomens Bägare

Världens skönhet speglad i ljudet av de ungas dansande stämband. Glädjens oskuldsfulla skönhet bländande i ljusets lek över glittrande läppar och tänder.
Nyfikenhet över dagens gåvor och hopp om imorgon i osäkra men vakna ögon.

I betraktaren existerar inga illusioner. Bara ett stilla iaktagande av världen.

Tänk att åter dricka ur ungdomens bägare. Att svalka den torra strupen med doft av syren, smak av optimism och oskuldsfullheten fuktigt kittlande mot tungan lik svala droppar ifrån livsessensens smältande istapp i vårsolens bleka glöd.