Så, nu har jag så som många andra hamnat här. Jag är en periodare när det gäller mycket i livet men jag hoppas jag kommer hålla den här sidan levande. Har aldrig kallat mig för poet, men tycker mycket om att skriva. Kanske hellre än bra och jag kommer publicera en del av det jag skriver här allt eftersom de kommer till men bloggen kommer avhandla mycket annat också!
När jag skådar tillbaks genom tidens ändlösa dimma. Tillbaks till mitt livs begynnelse, så inser jag att gnistan fanns där redan då. Inom mig ruvade glöden och där fortsatte den att pyra. Jag flydde ifrån dig, jag vet, men vad var jag rädd för?
Är det så att kärleken är så ren att jag först blev bländad och rädes den?
Likt när en lampa plötsligt tänds i dunkelt rum...
Genom min uppväxt forsatte jag att springa, det gav mig starka ben, men den obeskrivbara känslan ruvade fortfarande i mitt inre. Jag tröttnade på att rymma så jag började leta. Men jag sökte inte efter den där glöden, trots det där som låg och väntade på att bara få flamma upp inom mig
Jag sökte svaren överallt där jag inte skulle finna dem, likt en blind man irrade jag omkring i hoppet om att trevande händer skulle nå något fast...
En dag skulle allt det där föränras. Då hammarslagens eko genom årtusendena träffade mig med full kraft. Jag kände din närvaro och jag föll på knä. Allt vart så tydligt, sinnerna skarpare...
Med en orkans ursinniga styrka blåste du nytt liv i den lilla gnistan, tills den tidigare glöden brann klart och tydligt likt en stjärnas vita ljus inom mig.
Nu är jag det eviga ljusets tjänare och vad har jag längre att frukta?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar