Möten

Sommaren är verkligen här och jag tror det gör de flesta av oss lite extra pigga och glada. Ovillkorligt så stämmer stereon upp mer och mer i baktakt, berberekryddat lammkött hamnar på grillen med grönsaker och en slags inre harmoni infinner sig i blandningen av fågelkvitter, grilldofter och äppelblom. Något som också hör sommaren till är alla roliga festivaler, en plats inte bara för musik utan även möten, och det har sannerligen blivit många glädjande och varma möten genom åren. Bröder och systrar, musiker, arrangörer m.m.

I år är det osäkert om vi lyckas ta oss ner till URF08 (av flera orsaker) men vi ska verkligen försöka. Sitter här och minns tillbaks och med ett litet leende på läpparna så tänkte jag posta några bilder ifrån tidigare sommrar, tidigare möten, fantastiska människor.

I Kejsarens fotspår

Det finns en dokumentär som heter In the footsteps of the Emperor. Som handlar om Haile Selassie I's exiltid i England och närmare bestämt Bath, en oerhört vacker stad som jag besökte under min ungdom tillsammans med min far... då väldigt ovetande om att min största förebild i livet hade bott där. Filmen är varmt rekomenderad och består dels av intervjuer med människor som bodde i Bath vid tiden för kejsarens vistelse samt intervjuer med rastas och samtida filmer. Dokumentären leds av rastapoeten Benjamin Zephaniah.

Det är ett eller två år sedan jag såg den för första gången men en engelsk herres beskrivning av Haile Selassie etsade sig direkt fast i mig. Han var en ung man på den tiden och var ute och gick med sin syster. Tänk på att han inte var rasta, utan en vanlig vit brittisk medborgare. Så här säger han:

"He was very very powerfull. A great sense of energy coming of him and he walked up to us and spoke to us, with great charm. He had a very gentle, gentle quiet voice. Very quiet. He patted me on the head and I remember to this day the sense of beeing in the presence of someone who was more than a man."




Väldigt starka ord och jag får gåshud varje gång jag ser filmen. Kan verkligen rekomendera den!

Ungdomens Bägare

Tänkte fortsätta lite med poesin. Här kommer en rätt så nyskriven dikt, den kom väldigt spontant sittandes på ett tåg. Resor väcker något, får orden att bubbla upp. Vad kan det bero på? Det är inte själva väntan... utan något med att världen susar förbi där medans man bara kan betrakta. Vi människor är i behov av resor, såväl inre som yttre. Något jag säkerligen kommer återvända till i framtiden!

Ungdomens Bägare

Världens skönhet speglad i ljudet av de ungas dansande stämband. Glädjens oskuldsfulla skönhet bländande i ljusets lek över glittrande läppar och tänder.
Nyfikenhet över dagens gåvor och hopp om imorgon i osäkra men vakna ögon.

I betraktaren existerar inga illusioner. Bara ett stilla iaktagande av världen.

Tänk att åter dricka ur ungdomens bägare. Att svalka den torra strupen med doft av syren, smak av optimism och oskuldsfullheten fuktigt kittlande mot tungan lik svala droppar ifrån livsessensens smältande istapp i vårsolens bleka glöd.

Att ge

Har under de senaste dagarna sjunkit ner i ganska djupa tankar och ifrågasatt mig själv, min tro, vem jag blivit och vem jag vill vara. Själva tron i sig är stark och jag glädjs åt bönens styrka men jag har snarare ifrågasatt vem jag blivit av tron. Jag har börjat se att samtidigt som tron stärkt mig och givit hopp så har den också stärkt mitt ego och min stolthet vilket egentligen strävar bort ifrån mitt mål och det jag försöker lära mig av Kristus.

Ibland är jag verkligen generös men jag kan verkligen bli dumsnål. Något som fick mig att börja tänka på givandets glädje var när min fantastiska blivande hustru pratade om att vi borde samla in lite av vår fina rabarber i knippen och ge bort till några människor så vart min spontana reaktion att "det är bättre att vi sparar och fryser in till vintern". Jag förstod att hon vart besviken på mig och jag kom att fundera på vad jag håller på med egentligen. Självklart borde vi dela vår fina skörd och glädja andra människor! Det är så fundamentalt enkelt, men ibland ändå så svårt och det gör mig lite arg på mig själv. Hans Majestät Haile Selassie I uttalade sig om detta en gång:

"There is nothing more worthwhile and rewarding in life.
Than to work for the benefit of others.
One can derive more pleasure from giving than from receiving."
-Haile Selassie I, Augusti, 1971

Ett första inlägg...

Så, nu har jag så som många andra hamnat här. Jag är en periodare när det gäller mycket i livet men jag hoppas jag kommer hålla den här sidan levande. Har aldrig kallat mig för poet, men tycker mycket om att skriva. Kanske hellre än bra och jag kommer publicera en del av det jag skriver här allt eftersom de kommer till men bloggen kommer avhandla mycket annat också!


När jag skådar tillbaks genom tidens ändlösa dimma. Tillbaks till mitt livs begynnelse, så inser jag att gnistan fanns där redan då. Inom mig ruvade glöden och där fortsatte den att pyra. Jag flydde ifrån dig, jag vet, men vad var jag rädd för?


Är det så att kärleken är så ren att jag först blev bländad och rädes den?
Likt när en lampa plötsligt tänds i dunkelt rum...


Genom min uppväxt forsatte jag att springa, det gav mig starka ben, men den obeskrivbara känslan ruvade fortfarande i mitt inre. Jag tröttnade på att rymma så jag började leta. Men jag sökte inte efter den där glöden, trots det där som låg och väntade på att bara få flamma upp inom mig


Jag sökte svaren överallt där jag inte skulle finna dem, likt en blind man irrade jag omkring i hoppet om att trevande händer skulle nå något fast...


En dag skulle allt det där föränras. Då hammarslagens eko genom årtusendena träffade mig med full kraft. Jag kände din närvaro och jag föll på knä. Allt vart så tydligt, sinnerna skarpare...


Med en orkans ursinniga styrka blåste du nytt liv i den lilla gnistan, tills den tidigare glöden brann klart och tydligt likt en stjärnas vita ljus inom mig.


Nu är jag det eviga ljusets tjänare och vad har jag längre att frukta?