Profetiska drömmar

..nej kanske inte. Men under mitt liv har jag haft ett antal drömmar med en andlig koppling som känts väldigt påtagliga. Det kanske inte alls är ovanligt eller så men det fascinerar mig och i svåra stunder återkommer jag ofta till dessa drömmar.

Nu var det dock minst två år sedan jag drömde något sådant... och jag saknar det och kan inte låta bli att undra varför jag inte drömmer så längre.



Drömmarna har handlat om allt möjligt ifrån att jag som sjuttonåring fick en dröm där jag fick budskapet att jag ska lära världen om rastafari (det här var innan jag själv riktigt visste vad rastafari var och inte ens lyssnade just så mycket på reggae)... till drömmar av mer apokalyptiskt innehåll. En dröm som jag minns starkt var hur jag skådade hur världen förgjordes framför ögonen på mig min familj och en del andra kristna, allt rämnade i ett atomkrig och vi såg hur allt raserade i vågor som kom emot oss, men just när det var våran tur att förgås så avtog förödelsen och istället betraktade vi hur ett nytt Eden uppstod och hur en ny dag grydde i det nya riket.

En annan dröm som jag också fortfarande minns starkt (och som liknar den ovan nämnda) är hur jag befann mig i New Orleans med några närastående människor i en vindsvåning med takglas. En enorm storm drog in över staden och förgjorde den i mycket, vågor av gräshoppor, regn, hagel och olika skaldjur (krabbor, hummrar etc) drev med stormvindarna och konsumerade allt i sin väg och hamnade i drivor på såväl tak som gator. Några mindre djur kom in i sprickor i utrymmet jag befann mig i men även här så klarade jag mig, stormen avtar och jag går ut på gatan. Här samlas nu kostymklädda svarta människor i tysthet, jag befinner mig också där men är ensam vit alla vänder vi oss mot öster, mellan husen och där gatan tar slut syns låga kullar eller berg och vi enas alla i en gemensam bön. Samtidigt som vi börjar be till herren så stiger solen upp och vi badar i ett fantastiskt glödande och värmande ljus och jag känner hur tårarna kommer.

Något intressant i detta är att ett halvår senare drar en storm in på riktigt över New Orleans och förgör stora delar av staden. Jag tror inte de har samband men ändå ett intressant sammanträffande. Men nu var det som sagt längesedan jag drömde något som påverkade mig i själen, drömmar som lever vidare och för evigt blir kvar i ens minne.

Jah Fire

Greetings and love! Jag vet att jag nämnt det tidigare, att de kristna kelterna fascinerat mig mycket och de brittiska öarnas historia, om myten kring hur Dans stam vandrade dit osv. Har nyligen läst boken Keltisk Andlighet av Harald Olsen och jag kan se fler likheter i den fornkeltiska kyrkan med rastafari än många andra, kanske inte helt underligt med tanke på att den Keltiska kyrkans rötter kommer ifrån den östortodoxa kyrkan. Men vi ska absolut inte blanda ihop saker och rastafari är ingen och kommer aldrig bli en kyrka enligt den snäva definitionen. Inga doktriner och ritualer och ämbeten även om vi precis som "kyrkorna" representerar kristi kropp.

Men det är banden och kopplingen till naturen som är så vacker och det är där jag ser en gemensam nämnare. En bön ifrån ett keltiskt kloster fastnade i mig, tycker den är så vacker:

Denna morgon när jag tänder upp elden på härden,
ber jag att Guds kärleks låga
skall brinna i mitt hjärta,
och i allas hjärtan som jag möter idag.

Jag ber att ingen avund eller ondska,
inget hat och ingen fruktan skall kväva den lågan.

Jag ber att ingen likgiltighet och apati,
inget förakt och inget högmod
skall skölja över elden som kallt vatten.

Må i stället gnistan från Guds kärlek
tända kärleken i mitt hjärta,
så att den kan brinna klart under hela dagen.

Må jag få värma dem som är ensamma,
de som har kalla och livlösa hjärtan,
så att alla kan få känna
den tröst som Guds kärlek är.

Papa is back!

Hej igen... om någon fortfarande hittar hit, det har minst sagt varit dött här länge. Livet har varit (och är) lite turbulent. Men vad vore livet utan alla dessa prövningar. En intressant tanke som slagit mig, eller ja, jag har helt enkelt upplevt det så med min andlighet, ni andra kanske också känner igen er, att den följer lite årstidernas cykler.

När våren kom och nu sommaren hägrar så lever anden upp och gudsnärvaron känns närmre, det är helt enkelt lättare att uppleva heligheten när den kalla nordanvinden avtagit och vårens värme och växtlighetens spirande blåser eld i glöden i hjärtat.

Efter att ha läst skriften ett varv så började jag om i höstas, men med vintern har läsandet stått stilla, nu har jag dock plockat upp boken igen. Första varvet lästes på svenska (1917) men nu använder jag Scofield Study bible och läste berättelsen om Rut på tåget ner till jobbet idag.

Längtar väldigt mycket hem till Etiopien, för det känns verkligen som hem (fast jag inte ens haft möjlighet att sätta mina fötter på dess mark ännu), men jag ber och hoppas att jag en dag står där.

Blev också väldigt glad att se att ICA tagit in Teffmjöl nu, teff är ett gräs som växer i Etiopien och som självjäser när man tillsätter vatten. Det används bland annat för att göra det fantastiska injerabrödet som kan användas istället för bestick när man äter. Det var rätt dyrt men jag ska prova det så snart jag får möjlighet.

Nästa vecka ska jag träffa broder Reuben i Linköping, ser jag mycket fram emot!

Välsignelser! Selassie I!

/PAPA

Ateist-TV

Var det någon som såg Christer Sturmarks TV-program på 8an igår? Nå, det gjorde iallfall jag och känner mig lite småkritisk idag. Christer Sturmark är sådär positiv och mysig så det är svårt att bli arg på honom, i bästa fall tycker jag bara synd om honom, han har tydligen inte haft det så lätt och flera av hans åsikter är ganska sunda. Han är ju närmast en lättviktare jämfört med Dawkins som åtminstonne jag upplever är en bättre retoriker och ofta levererar tyngre argument, medan Humanisterna med Christer i spetsen bara upprepar och upprepar sina få och uttjatade argument om vetenskaplig analys och sannolikhetslära.



Jag småfnissade för mig själv när jag såg att hans gäst i detta (vad jag förstår) första pogram var Björn Ulvaeus som också är medlem i Humanisterna och framträtt tillsammans med Sturmark vid flera tillfällen, kändes lite fegt att ta med en polare i första programmet...

Det som gjorde mig lite upprörd var att Ulvaeus gång på gång tog upp att vi ska vara stolta över och värna om den europeiska historian (som ett slags motviktsargument mot religion och tro), upplysningstiden där man gjorde uppror mot kyrkans auktoritära och totalitära makt, där förnuftet ställdes högt... Sturmark nickar förståss ivrigt och glatt åt detta hela tiden.... och jag kände bara, vänta nu?

Finns det verkligen ett motsatsförhållande mellan upplysningsfilosoferna och Guds existens? Finns det ett motsatsförhållande mellan förnuft och religion? Det gör det naturligtvis inte så Björns argument föll sig ganska platt, hade så gärna viljat tagit upp detta med honom i direktsändning. Naturligtvis trodde de flesta upplysningsfilosoferna på Gud i en eller annan utsträckning även om det fanns ateister även på 1700-talet, men det var ju inte mot gud man skapade revolution, utan mot Kyrkan som maktcentrum och mot rojalismen.

Under min tonårstid så var Voltaire och Rosseau två stora förebilder för mig och det har ju skapat den jag är idag, jag trodde på Gud redan då, och studerade voltaire...så var jag någonslags avart då? Eller finns det ingen hållbarhet i Björns argument, vad tycker ni?

Blott en skärva

A
A
A


Vem är jag? Ett fragment, ett stoft som slungats ut i evighetens rymd.

Likt splitter av skimrande kristall som spridits för vinden med känslan av ett oändligt avstånd till de andra skärvorna, stoftet, men med samma urprung.

Och i rätt ögonblick, när morgondiset lättar och gryningsljuset når mig med sina första friska strålar så reflekteras ljuset i den blotta skärva jag är och för ett ögonblick förnims hela härligheten.

För en kort stund så skiner riket genom mig och åter påminns jag om mitt faktiska ursprung... ...i en annars så tyst och dunkel natt.

Längtan efter herden ömmar och på svaga ben faller jag ödmjukt ner på knä inför det stora och ofattbara... ner på knä, i vördansfull bön.

Essence of my Being

Det har varit svårt att skriva en period, och det går fortfarande tugnt, är inne i en period där jag närmast känner mig uttunnad, som Bilbo uttrycker sig i Sagan om Ringen "Som för lite smör som bretts ut på en för stor yta". Men jag finns här ikring, läser bloggar och följer med.

Gladde mig själv med att sitta och läsa en bok med citat av Martin Luther. Han var rätt grym den mannen, hardcore. Gillar honom måste jag säga även om jag inte håller med om alla åsikter, framför allt gällande apokryfer.

Vilken är eran syn på dessa? Både de som kanoniserats av ortodoxa kyrkan och de som fortfarande är apokryfer?


"Beautiful music is the art of the prophets that can calm the agitations of the soul; it is one of the most magnificent and delightful presents God has given us. "

-Martin Luther

Utmaning

Fick den här utmaningen av Iskra

Länka till den person som har utmanat dig och glöm inte att lägga in dessa regler i inlägget.

¤ Berätta sju saker om dig själv, både alldagliga och oväntade.

¤ Utmana sju personer i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till deras sidor.

¤ Låt dessa personer få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar på deras bloggar.

1.) Förutom förebilder inom Rastafari så är jag väldigt förtjust i Martin Lönnebo och Wilfrid Stinissen

2.) Jag är såpass nördig att jag tycker om att måla små figurer i tenn eller plast och tävlar ibland i detta (..och vunnit ibland).

3.) Har tre barn men skulle gärna ändå adoptera ett barn.

4.) Stort intresse för folkmusik och folkvisor, alltifrån amerikansk, till irländsk, engelsk och svensk.

5.) Sägs vara en god kock.

6.) Gått tolvstegsprogrammet.

7.) Har oerhört svårt att få saker gjorda ibland. Har just nu dåligt samvete och skämms för att jag har skrivit men ej postat ett brev till mitt fadderbarn Helari i Etiopien och att hon inte fått något sedan innan sommaren.


Så, dock har alla jag vet som bloggar redan utmanats så det får som stanna här!