Ode till en ensam mamma

x



Silvertårar faller, skär likt motorvägen genom vildmarken, ner över din lena kind.
Bakom blanka ögon ser jag en glöd, en kvinnas flammande inre styrka. Orubblig som hälleberget, klar som en blixt över öppna marker.

Som du kämpat och slitit. Önskat att du hade mer, att du fick räcka till. En längtan, så som öknen törstar efter det välsignade regnet, att få bli en hel familj. Ett hopp ersatt av dunkla nätter och högar av krav.

Men du har alltid givit det som betyder mest, glöm aldrig det, det bara du kan ge. Kärleken ifrån mor till barn. I dina armar behöver de aldrig vara rädda. Ingen är så stark som du, om du bara visste...

Jag hoppas att dina tårar en dag ska sluta falla och att alla dina drömmar ska bli sanna. Ge aldrig upp, ge aldrig upp.

Tack för att ni kämpar, ni är hjältinnor. Det här är en hyllning till var ensam mamma.

Förbjuden frukt

Jag höll en gång i det gyllene äpplet. Men jag var svag. Armar ifrån det förflutna sträckte sig ur de smutsiga skuggorna. De förvillade mig, tog ifrån mig den ärade frukten. Inte direkt, men genom mitt dunkla sinne.

Idag har jag begär efter det jag en gång haft men inte längre kan få. Den skimmrande guldglittrande frukt jag förnimmer i mitt minne är för mig förbjuden. Elden knyter sig i magen och sprider sig, hettar. Jag darrar. Tänk att få smaka dess kött, känna den syrliga sötman åter på mina läppar. Äpplet glimmrar där i fjärran, utom räckhåll, i ett land jag har förvisats ifrån och aldrig mer får vistas...

Foto: Adam Wasilewski

Jag har dansat på toppen av en vulkan

Så ett litet inslag av poesi igen, skrev den förra året, men sommarens fägring och glädje får mig att åter tänka på livets goda stunder, minnen.




Jag har dansat på toppen av en vulkan

En dag av oändlig frihet och lycka

Hela världen låg under oss och bara den diamantprydda sprakande natten ovanför

Vi kände oss som gudar

Ett med universum

Jag tror inte något hade kunnat skada oss

Jag minns att du stod hänförd där min vän

Jag ser tillbaks på mitt liv och det är en av mina lyckligaste stunder

Ett minne jag vårdar ömt

Ungdomens Bägare

Tänkte fortsätta lite med poesin. Här kommer en rätt så nyskriven dikt, den kom väldigt spontant sittandes på ett tåg. Resor väcker något, får orden att bubbla upp. Vad kan det bero på? Det är inte själva väntan... utan något med att världen susar förbi där medans man bara kan betrakta. Vi människor är i behov av resor, såväl inre som yttre. Något jag säkerligen kommer återvända till i framtiden!

Ungdomens Bägare

Världens skönhet speglad i ljudet av de ungas dansande stämband. Glädjens oskuldsfulla skönhet bländande i ljusets lek över glittrande läppar och tänder.
Nyfikenhet över dagens gåvor och hopp om imorgon i osäkra men vakna ögon.

I betraktaren existerar inga illusioner. Bara ett stilla iaktagande av världen.

Tänk att åter dricka ur ungdomens bägare. Att svalka den torra strupen med doft av syren, smak av optimism och oskuldsfullheten fuktigt kittlande mot tungan lik svala droppar ifrån livsessensens smältande istapp i vårsolens bleka glöd.

Ett första inlägg...

Så, nu har jag så som många andra hamnat här. Jag är en periodare när det gäller mycket i livet men jag hoppas jag kommer hålla den här sidan levande. Har aldrig kallat mig för poet, men tycker mycket om att skriva. Kanske hellre än bra och jag kommer publicera en del av det jag skriver här allt eftersom de kommer till men bloggen kommer avhandla mycket annat också!


När jag skådar tillbaks genom tidens ändlösa dimma. Tillbaks till mitt livs begynnelse, så inser jag att gnistan fanns där redan då. Inom mig ruvade glöden och där fortsatte den att pyra. Jag flydde ifrån dig, jag vet, men vad var jag rädd för?


Är det så att kärleken är så ren att jag först blev bländad och rädes den?
Likt när en lampa plötsligt tänds i dunkelt rum...


Genom min uppväxt forsatte jag att springa, det gav mig starka ben, men den obeskrivbara känslan ruvade fortfarande i mitt inre. Jag tröttnade på att rymma så jag började leta. Men jag sökte inte efter den där glöden, trots det där som låg och väntade på att bara få flamma upp inom mig


Jag sökte svaren överallt där jag inte skulle finna dem, likt en blind man irrade jag omkring i hoppet om att trevande händer skulle nå något fast...


En dag skulle allt det där föränras. Då hammarslagens eko genom årtusendena träffade mig med full kraft. Jag kände din närvaro och jag föll på knä. Allt vart så tydligt, sinnerna skarpare...


Med en orkans ursinniga styrka blåste du nytt liv i den lilla gnistan, tills den tidigare glöden brann klart och tydligt likt en stjärnas vita ljus inom mig.


Nu är jag det eviga ljusets tjänare och vad har jag längre att frukta?